Jack

Ger jack Birns Amerikanerna en rättvis bild av kulturrevolutionen i Kina?
(eller: Är Jack Birns arbete i Kina rättvist och representativt för den kulturrevolution som genomfördes där?)

Jack Birns jobbade på uppdrag hos tidningen Life, på plats i Kina, under den tid då kulturrevolutionen genomfördes och detta innebär att han fotografiskt lyckats dokumentera hela händelsen. Jag har utgått från en samlingsbok, Assignment Shanghai, photographs on the eve of revolution, som publicerades 2003 (University of California Press), det vill säga mer än femtio år efter att han, Birns, återvänt till USA.

Bara ett fåtal bilder ur boken blev publicerade i Life, eftersom de flesta av hans artiklar ansågs för brutala för att visa för allmänheten. Jag kan inte analysera deras val av godkännande, eftersom USA spelade roll i Kinas maktspel och Life Magazine var en ledande reportage-kanal, men jag ska som sagt utgå från alla de bilder som fotografen själv valt att publicera i efterhand.

Som jämförelse och som stöd har jag främst valt en bok vid namn Kina – drömmen om människan, med fotografier tagna av Bo Gärtze. Författaren Tore Zetterholm fyller i med historik och beskrivningar av samhället. Dessa två män besökte Kina först på 60-talet, men deras bild av landet bör också vara av värde.

Henry R Luce, som ägde både Life och Time, växte själv upp i Kina. Han spelade därför med i regeringens stöd för den dåvarande kinesiska regeringen. Birns kom att bevittna Kuomintangs illdåd, då hans uppdrag varit, till en början, att skönmåla dessa. Ändå vann han priset från Overseas Press Club of America’s 1948 award.

Tyvärr måste jag nog bifoga lite kejserlig historia, för att försöka återskapa en känsla som jag fått förmedlad om kinesernas levnadssätt och åskådning. Den har betydelse vid iakttagandet av bilder. Zetterholm skriver: ”Elementär historisk insikt kan lära oss att det trånga utrymmet för individualism och privatliv inte är någon kommunistisk uppfinning” (sid. 41). Kina har styrts av Dynastier sedan mer än 4000 år tillbaka. Den sista dynastin var Ching. 1911 blev Kina republik, med vänsterpartiet Kuomintang i spetsen.

Ett decennium senare, när Kinas Kommunistiska Parti bildades med Mao Tse-tung som främste man, blev dessa direkt förföljda. Kuomintang fick stöd från Ryssland, och även Amerika kom att stödja partiet. Efter att båda partierna gemensamt besegrat Japan, som tagit sig in i landet och annekterat mark, genomfördes så den omtalade Kulturrevolutionen.

Jack Birns fotografier, de som förekommer i ”Assignment Shanghai”, är alla dokumentära. Det finns ingen glamour, ingen romantik över dem. Däremot återkommer ständigt smärta och sorg. Bilderna togs mellan December 1947 och Maj 1949. Det finns stadsbilder: vissa av dem mot bakgrund av en Europeisk reklambild.

Exempelvis, på sidan 19, ett foto beskrivet som ”A woman in a fur coat passes a billboard image of Hollywood star Lana Turner” är centerpartiet upptagen av denna blondin, som företräder Gibbs Castile Toilet soap- for sensetive skins. Bildens riktning ger en känsla av att Lana gör anspråk på en del av himlen. Kineserna ser alltför upptagna ut för att vilja anknyta till motivet alls. De är alla upptagna med sin affär, sin rickshaw eller shopping.

En annan bild, på sidan 35, visar det motsatta av staden; den absoluta slummen. Familjer har byggt skjul vid floden. Där lever de, alldeles bredvid en stor väg. Man får en intim känsla med damen på bilden, som i denna röra lyckas framställa sig själv som en arbetande kvinna, med rena kläder och tak över huvudet. De som bor här har flytt, många klarar inte vintern och dör.

Sidan 24; ”Children play in a crowded alley on the edge of the French Concession.” Är en bild typisk för Asien. Möjligen I Gamla Stan I Stockholm eller Medina i Tanger ser man annars liknande gränder. Bilden är tagen i en position så att det mesta dagsljuset täcks över av klädesplagg en försäljare hängt upp för försäljning. En trasig trottoar får iakttagaren att rygga tillbaka för händelsen strax bakom: två små pojkar har hittat en skyddad plats, kanske utanför familjehemmet, för att leka. Vid första anblick står de nästan i vattenpölarna som bildats kring den trasiga trottoaren.

Det Jack Birns försökt att avbilda, är bara vardagen som försiggår trots oroligheterna. Han fångar små ljusglimtar, som skulle gått förlorade så lätt. Tyvärr skildrar han även det onda. Sidorna 101 till 105 visar officiella avrättningar (som i motsvarande förlopp förekommer än idag, intygar Amnesty International).

Den första av fotografierna visar, snett uppifrån vänster sett, två militärbilar, förande fångarna förbi stora, välklädda folkmassor, snällt lämnar de plats åt fordonen. Nästa bild är en närbild av en man i vit skjorta. Han hålls av två poliser i hjälm. Ytterligare en fånge syns på bilden, samt fyra till, hjälmbeklädda män. På bild tre skjuts ett skott i huvudet på mannen i vit skjorta. Avrättaren står cirka en meter bakom offret, som är bunden med händerna bakom ryggen. Skuggor lägger sig i den heta dags-solen.

Bilden är dåligt fokuserad och är mer än vanligt gråbrun, mjölig i tonen. Nästa bild visar en soldat i keps och med gevär, som avrättar en man klädd i något som liknar en pyjamas, eller joggingdräkt. Han ser ut att gråta, har slutna ögon, med ryggen vänd till soldaten. Denne ser nästan mallig ut, det skulle kunna vara första gången han använder sitt gevär. Benen på honom är spinkiga och byxorna nystrykta tycks det.

Som en barriär mellan oss och händelsen, ligger den redan dödade mannen, nerblodad, fortfarande bunden, på marken bredvid. Mannen med pistolen står förtfarande och riktar den mot mannens ansikte, han som ligger död i smutsen. Han syns bara i halvbild eftersom han böjer sig fram.

Jag tror att Jack Birns kort talar sanning om revolutionen. Det förvånar mig att han lyckats komma händelserna så nära, som avrättningarna. Kan hända använde han ett speciellt objektiv. I allmänhet är bilderna mer dokumentära än konstnärliga. Ett fåtal bilder är vackra nog att rama in och hänga upp, i min mening. Då till exempel bilden på damen som sittandes sopar upp säd från perrongen, med en korg bredvid sig. I den bilen gör sig grånyanserna bra.

Ofta, i ett folkmyller, gör Birns rät i att fokusera på ett fåtal människor. Antingen låter han ”bakgrunden” vara helt ur fokus, som i fallet med damen på perrongen, eller får den synas, trots att den visar på fasansfulla brister: till exempel ser vi hur byggnaden på sidan 102 (då männen förs på lastbilsflak till stängslet där de ska avrättas) är i ytterst dåligt skick. Antagligen var det skavanker som dessa med Birns fotografier, som fick föreståndaren på Life och Time av avfärda många av hans första jobb.

Luce ville som sagt ge en så bra bild av Kina som möjligt, eftersom det länge varit hans fosterland. Hade Jack Birns åkt på uppdrag av sig själv hade berättelsen kanske varit annorlunda. Jag skulle gärna vilja få tag på just de där tidningsnumrena för att få se just det material som godkändes i Amerika. De politiska skiftningarna kan man inte beskriva enbart med partitillhörigheter och andra verbala uttryck, och därför är ”fotografiboken” ett utmärkt sätt att skildra utgången av t ex ett lands inbördes stridigheter. Birns gjorde rätt i att publicera även obehagligheterna från Kulturrevolutionen i Kina.