Sune

Med Sune Jonsson som förebild

I ”Nio funderingar kring 1/125-delen” ger Sune Jonsson en ganska klar bild av vad det idealistiska dokumentär-fotograferandet innebär för honom. Kortfattat, beskriver han i nio delar vilken inriktning en dokumentärfotograf bör ha, hur han ska beté sig och tänka för att klara sitt uppdrag samt kritiserar existerande former.

Fotografiet är, skriver han, ett stopp i ett historiskt flöde, en damm; som också gör det möjligt att stanna upp och att fånga ett ögonblick ur den historiska floden. Dokumentärfotografi är liksom övriga fotografi-inriktningar en konstform. Det ger en subjektiv bild av verkligheten. Faktorer som miljön, inverkar på den bild som fotografen ger publiken, han/hon behöver tillräcklig kunskap för att ge den bild han/hon vill ge samt ska vara införlivad i en tradition, som förutom kött på benen och en omgivande kultur, blir riktlinjer för identifikation.

Man måste förstå ett allmänt estetiskt formelspråk, använda det på rätt sätt för att avsikten bakom ska få genomlysa arbetet. Genom att skapa egna metoder tvingas man inte att falla in i efterapningar och meningslösa stereotypa skildringar, förklarar Sune Jonsson sedan.

Politisk bildaktivism och sociala fotobildböcker är former som Jonsson talar med gnista om: han tar Ivar Lo-Johansson som exempel på båda fronterna. Han hävdar varmt att Ivar Lo-Johansson lyckats fläta in sin politik i uppdraget, och i det färdiga materialet, på ett sätt så att denna man får stå som ett gott exempel för den dokumentära fotografin över huvud taget.

Fotobilderbokens hjälp åt fotot, d.v.s. ordet, måste vägleda men också harmonisera med korten. Man måste ta fasta på principer, där ord och bild får likvärdig betydelse, annars blir delar av materialet styrt i felaktiga riktningar av antingen ord eller bild. Han använder ordet kontrapunktik som beskriver ett tillvägagångssätt när det gäller att öppna nya dörrar för läsaren, att överraska eller knäppa gamla spelregler på näsan. Här är det i stället det personligt unika samt det omfångsrika, mångfacetterade budskapet som ska göra sig hört, inte det slätstrukna och följsamma. Man skapar så många rum som möjligt för läsaren att vistas i, så att han får skaffa sig en självständig uppfattning. Så upplever åtminstone jag själv hans inställning.

Nästa del handlar om hur ”stoffet”, som Sune Jonsson säger, kan få liv i sig självt. Hur det finns en beställare och en arbetare, men hur dessa två helst bör sammanfalla i en roll där fotografen/författaren själv styr sitt eget arbete och sätter sina mallar. Arbetaren ska i viss mån vara självlärd för att våga fatta egna beslut om utformningen, men ej vara okritisk, utan ta sig användandet av analyserande metoder, med effekter som samhällsreflekterande och socialt speglande de egna motiven. Här sätts konstnärens egentliga originalitet på prov.

Det är därför viktigt med egna erfarenheter – det som ska beskrivas kan ju bara anta sitt egna subjektiva perspektiv. Därmed ska kunskapen vara förankrad i egna upplevelser. Att upptäcka det fantastiska i en situation kräver både nyfikenhet och skarpsynthet. Ofta krockar de estetiska värderingarna med de faktiska, liksom de romantiska, lite högtravande målen med det sunda objektiva, eller dokumentära. För en lämplig integration av dessa, behövs tillräckligt med tid och rum (”space”, på engelska), ett konstnärligt utrymme. Tillräcklig frihet för att ta chansen att leva sig in i det egna verket. Då även väsentligt med en seriös kartläggning och planering av hela projektet (i förväg, naturligtvis), samt möjlighet till överflöd av bilder, innan de stora besluten tas och nedbantning till lämplig storlek.

Sune ger sina uppdrag åt sig själv; han finner sin roll som försvararen av sina barndomstrakter, av den kristna tron, av naturen som besjälad. I I byn med det blå huset, hans första bok, behandlas krockarna mellan barndomen som varit å ena sidan och det vuxna livet å den andra. Utformningen bär personlighet. Han har påverkats av Ivar Lo-Johansson, som också gjorde fotobildböcker. Ett exempel på en bok skriven av Lo-Johansson är Zigenarväg, som i klarspråk framför kritiken av romernas samhällsposition. Men Sune Jonsson tonar ned på det politiska budskapet i sina bilder och text; i stället jobbar han inom ramarna för de politiska åsikterna.

Det politiska blir socialare i Jonssons bok; det grävs mer bland minnena, och grånyanserna tycks fler. Dessutom är Sune Jonsson både fotografen och författaren. Inte skönlitterär skribent som Lo-Johansson, ibland saknas det text för ett tiotal bilder; nej det språk som Sune Jonsson använder sig av är mycket bildligt, metaforiskt – poetiskt. Det länkar samman bilderna i ett oväntat vävmönster. Separationen mellan text- och bildarbete är obefintligt, varför böckerna till en början är svårlästa. Mycket av de känslosamma minnena, ligger gömda i små diskret sydda fickor, mellan ord och bildlandskap. Det krävs ett ärligt intresse för mannen bakom boken, och en vilja att kunna förstå, för att kopplingarna ska krypa fram.

Blombok, Örtabok och Dagar vid havet har det gemensamt intima i den besjälade naturen. I skrift samt bilder, kläds hon i jordbundna färger, århundradens former, karaktärer från myter och länder långt borta. Historien föds genom naturens vackra skepnader. Inlandsisen skapar där den bryter fram, människor omskapar det de fått till hands. Tiden skaver och bryter, men ur livet kommer alltid språket och tar vara på den historiska ödmjukheten i allt gammalt. Traditioner dör men återföds så småningom i Sune Jonssons naturskildringar. Det finns en själ i allt som lever.

I lingonens och mjölonens torra klot glänser en blank solpupill. Mellan vattnet och albården, där marken är jungfrulig, för någon generation sedan uppstigen ur havet, vindlar låga buskage av havtorn som en olivgrön rök. (ur Dagar vid havet, sidan 5). I Örtabok beskrivs Havtorn: Havtorn är tvåbyggare. Dess honbuskar är i bärtiden en fantastisk, gulflammande syn, utomordentligt expressiva färgkontraster mot en septemberblå himmel eller ett rökgrått vidbräckt hav. Den boken är gjord tillsammans med frun Stina Jonsson.

Färgfotografierna i Blombok och Örtabok ter sig väldigt annorlunda mot de svartvita fotona i exempelvis Dagar vid havet. Efter att ha lärt känna Sune Jonssons arbete mer, och därmed fått förståelse för hans rötter samt upptäckt ett gemensamt intresse i läkeväxter; kan jag uppskatta hans unika känslighet för smådetaljer, och det har fått mig att önska att klipporna och stenarna även fanns dokumenterade i färg.

Sune ska ha inspirerats både av FSA-fotografernas projektarbete och av utställningen the Family of Man. I den senare, fanns ett tema som sammanföll med Förenta Nationernas krav på lika rättigheter oberoende av nation, och det tilltalade Sune. Utställningen skulle utkristallisera en universell medmänsklighet, och få stopp på upprustningen av massförstörelsevapen genom att låta allmänheten se sanningen i vitögat; d.v.s. de många offren som oskyldiga blivit delaktiga i stormakters krig.

Det som tycks varit frånvarande på utställningen, och som tidigare påpekats som saknat, är de etniska relationerna till globala problem. Kanske har Sune tagit in på samma spår, då han väljer att skildra främst svenskar eller västerbottningar eller helst personer och växter från en viss by. Det etniska ursprunget blir djupt, men inte särskilt brett. Även i jämförelse med det amerikanska bevarandet av landsbygden som fotografiskt FSA-projekt syns likheter ifråga om motiv.