En fiffig fälla som håller gänget ihop!

Desmond och Träskpatraskfällan: en fabel med flera lager story, gjord i modell-lera, innehåller knas-humor och en och annan moralkaka.

Karaktärerna representeras av djur: krokodiler, hare, räv… alla bor tillsammans på ett ställe som heter Hallonskogen. Krokodilens egen kusin är förresten en alligator (inte krokodil). Det är svårt att få någon riktig pejl på de olika minnesfrekvenserna som binds ihop. Haren minns den episod då han försökte fiffla till sig fler kalas än lämpligt, grisen minns på liknande vis episoden då alla hans frusna muffins försvann, och någonstans tror jag att själva berättelsen skulle handla om träskpatraskfällan. I stället hamnar mycket av tonvikten på hur räven blev elak (som Vargen i Bamse var en gång i tiden) och hur hans sysselsättning att hålla sig själv sällskap med handdockor, blir till underhållning för alla i skogen.

Som i Tusen och en natt, är det svårt att veta riktigt var på tidsaxeln man befinner sig. Men det spelar ingen roll. Det bästa var att Desmond och Träskpatraskfällan visades på Folkets Bio, alltså inte i en stor salong. Det är svårt att ta sig dit utan bil, vilket gjorde färden till ett äventyr. (Dessutom var det mild snöstorm och en buss framför vår buss körde fast).

Killen bakom barnprogram som Da Möb och De tre vännerna…och Jerry, Magnus Carlsson, har skapat en, återigen, lite udda tolkning av barnens värld: Desmond och Träskpatraskfällan. När uppfostran blir till ett uppdrag, blir mobbningen synlig. Den sker av och med barn, av och med vuxna. Jag tar ett exempel: Sebastian Hare, en grå figur med ganska lite personlighet, får för sig att många födelsedagar är bra. Han delar upp den, så alla kan komma varsin dag. Det tycker alla hans vänner är en fruktansvärd stil. De skriker åt honom samtidigt, och vilket barn som helst skulle kunna utveckla stamning ur en sådan situation. Pedagogiken i filmen är dubbel.

Älgen Helmut Sebaot (Rickard Wolff) framstår som någon typ av adlad hemlig mästare, med känslo-hinder. Han är förälskad, men eftersom han är iklädd rollen som enstöring kan han inte heller lättsamt visa det. Han är intelligent och han vet det. Han håller ordning.

Desmond, som håller i titeln på filmen, han är en ganska menlös figur. En ”trygghetsnarkoman”. Lille Fant är gullig och påminner ofta om Sven Nordqvists figurer (i Nasse och Pettson och Findus). Helmut Sebaot får bevisa sin händighet då han bygger en lådbil till Fant. Han blir som en far för barnet. Grisens frysskåp visar sig vara onödigt. Han vill ju hellre baka varje dag än att ha storbak och frysa in. Det blir inga djupa personporträtt.

Trots att filmen var lång och seg kändes den ändå nymodig och på så sätt intressant. Greppet för barnfilm är inte det enklaste. Fastän berättarröstens övertydlighet förtar spänningen, ger moralkake-attityden och stereotypifieringen en bekväm distans till vissa abstrakta värden, såsom rädsla, stolthet, snikenhet. Också belyses med Desmond ett aktuellt tema idag, nämligen överkonsumtion, och med Wille Räv även andra extrema drag som ungdomar brottas med. Därför är det svårt att säga vilken ålder som filmen vänder sig till. Filmen kan på många sätt passa små barn, i 2 till 3-årsåldern, samtidigt som det finns ett vuxenperspektiv, något som gör filmen aningen torr. Bakgrundsmusiken är dub. Kanhända ska produktionen på något vis spegla en dekadent livsstil, genom barns ögon. Den förefaller humorlös, eller åtminstone skojigt allvarlig, med sina etik-lektioner.

Man kan också få sig en filosofisk funderare av filmen, lik ”rädslor, finns de?”. Det är bara en person som kan rita en fälla för att fånga ett monster som tros ha stulit grejjor från djuren. Samtidigt vill denna person, Älgen, få alla andra att inse det absurda i att skylla allt på ett monster, eftersom det inte finns bevis på att det finns. Det är deras rädslor som gemensamt skapar ett träskpatraskmonster.

Rädslorna får alla utom Helmut Älg att låsa in sig i en grotta medan monstret ska lockas att äta av en jättelik äppelmuffins. De blir inlåsta. Älgen äter av kakan och blir fångad av fällan.

Så dyker gangstern upp, mannen som utmanade Helmuts kärlek till Fru krokodil (Lille Fants mamma), det var egentligen han som stulit alltihop! Alla saker som försvunnit, det var han som tagit dem och lastat i sin bil. Det var han som var den fule, och alligatorn är den mest säregna, den tydligaste personskildringen. Herr Alligator har samma röda ögon som träskpatrasket. Och han finns!