Hur ska detta gå???

Ja, till att börja med ligger jag med huvudet i toaletten, för att spy...sedan sitter jag och sneglar på mitt berg av böcker som jag BORDE kasta mig över och ta itu med mina 10 sidor jobb. Dagarna är få. Hur ska detta gå???

Konsthistoria

var är jag nu?
Jo, Kandinsky, Ernst??
Surrealism, Futurism??
Ryssland, Tyskland???
Färger, Mönster. Geometriska former, Matematik??

Konsten rör på seJ

deviant-Art blir bara roligare!
Det är så mycket fint att se på. Konst är det vackraste som finns!!!

Sune

Med Sune Jonsson som förebild

I ”Nio funderingar kring 1/125-delen” ger Sune Jonsson en ganska klar bild av vad det idealistiska dokumentär-fotograferandet innebär för honom. Kortfattat, beskriver han i nio delar vilken inriktning en dokumentärfotograf bör ha, hur han ska beté sig och tänka för att klara sitt uppdrag samt kritiserar existerande former.

Fotografiet är, skriver han, ett stopp i ett historiskt flöde, en damm; som också gör det möjligt att stanna upp och att fånga ett ögonblick ur den historiska floden. Dokumentärfotografi är liksom övriga fotografi-inriktningar en konstform. Det ger en subjektiv bild av verkligheten. Faktorer som miljön, inverkar på den bild som fotografen ger publiken, han/hon behöver tillräcklig kunskap för att ge den bild han/hon vill ge samt ska vara införlivad i en tradition, som förutom kött på benen och en omgivande kultur, blir riktlinjer för identifikation.

Man måste förstå ett allmänt estetiskt formelspråk, använda det på rätt sätt för att avsikten bakom ska få genomlysa arbetet. Genom att skapa egna metoder tvingas man inte att falla in i efterapningar och meningslösa stereotypa skildringar, förklarar Sune Jonsson sedan.

Politisk bildaktivism och sociala fotobildböcker är former som Jonsson talar med gnista om: han tar Ivar Lo-Johansson som exempel på båda fronterna. Han hävdar varmt att Ivar Lo-Johansson lyckats fläta in sin politik i uppdraget, och i det färdiga materialet, på ett sätt så att denna man får stå som ett gott exempel för den dokumentära fotografin över huvud taget.

Fotobilderbokens hjälp åt fotot, d.v.s. ordet, måste vägleda men också harmonisera med korten. Man måste ta fasta på principer, där ord och bild får likvärdig betydelse, annars blir delar av materialet styrt i felaktiga riktningar av antingen ord eller bild. Han använder ordet kontrapunktik som beskriver ett tillvägagångssätt när det gäller att öppna nya dörrar för läsaren, att överraska eller knäppa gamla spelregler på näsan. Här är det i stället det personligt unika samt det omfångsrika, mångfacetterade budskapet som ska göra sig hört, inte det slätstrukna och följsamma. Man skapar så många rum som möjligt för läsaren att vistas i, så att han får skaffa sig en självständig uppfattning. Så upplever åtminstone jag själv hans inställning.

Nästa del handlar om hur ”stoffet”, som Sune Jonsson säger, kan få liv i sig självt. Hur det finns en beställare och en arbetare, men hur dessa två helst bör sammanfalla i en roll där fotografen/författaren själv styr sitt eget arbete och sätter sina mallar. Arbetaren ska i viss mån vara självlärd för att våga fatta egna beslut om utformningen, men ej vara okritisk, utan ta sig användandet av analyserande metoder, med effekter som samhällsreflekterande och socialt speglande de egna motiven. Här sätts konstnärens egentliga originalitet på prov.

Det är därför viktigt med egna erfarenheter – det som ska beskrivas kan ju bara anta sitt egna subjektiva perspektiv. Därmed ska kunskapen vara förankrad i egna upplevelser. Att upptäcka det fantastiska i en situation kräver både nyfikenhet och skarpsynthet. Ofta krockar de estetiska värderingarna med de faktiska, liksom de romantiska, lite högtravande målen med det sunda objektiva, eller dokumentära. För en lämplig integration av dessa, behövs tillräckligt med tid och rum (”space”, på engelska), ett konstnärligt utrymme. Tillräcklig frihet för att ta chansen att leva sig in i det egna verket. Då även väsentligt med en seriös kartläggning och planering av hela projektet (i förväg, naturligtvis), samt möjlighet till överflöd av bilder, innan de stora besluten tas och nedbantning till lämplig storlek.

Sune ger sina uppdrag åt sig själv; han finner sin roll som försvararen av sina barndomstrakter, av den kristna tron, av naturen som besjälad. I I byn med det blå huset, hans första bok, behandlas krockarna mellan barndomen som varit å ena sidan och det vuxna livet å den andra. Utformningen bär personlighet. Han har påverkats av Ivar Lo-Johansson, som också gjorde fotobildböcker. Ett exempel på en bok skriven av Lo-Johansson är Zigenarväg, som i klarspråk framför kritiken av romernas samhällsposition. Men Sune Jonsson tonar ned på det politiska budskapet i sina bilder och text; i stället jobbar han inom ramarna för de politiska åsikterna.

Det politiska blir socialare i Jonssons bok; det grävs mer bland minnena, och grånyanserna tycks fler. Dessutom är Sune Jonsson både fotografen och författaren. Inte skönlitterär skribent som Lo-Johansson, ibland saknas det text för ett tiotal bilder; nej det språk som Sune Jonsson använder sig av är mycket bildligt, metaforiskt – poetiskt. Det länkar samman bilderna i ett oväntat vävmönster. Separationen mellan text- och bildarbete är obefintligt, varför böckerna till en början är svårlästa. Mycket av de känslosamma minnena, ligger gömda i små diskret sydda fickor, mellan ord och bildlandskap. Det krävs ett ärligt intresse för mannen bakom boken, och en vilja att kunna förstå, för att kopplingarna ska krypa fram.

Blombok, Örtabok och Dagar vid havet har det gemensamt intima i den besjälade naturen. I skrift samt bilder, kläds hon i jordbundna färger, århundradens former, karaktärer från myter och länder långt borta. Historien föds genom naturens vackra skepnader. Inlandsisen skapar där den bryter fram, människor omskapar det de fått till hands. Tiden skaver och bryter, men ur livet kommer alltid språket och tar vara på den historiska ödmjukheten i allt gammalt. Traditioner dör men återföds så småningom i Sune Jonssons naturskildringar. Det finns en själ i allt som lever.

I lingonens och mjölonens torra klot glänser en blank solpupill. Mellan vattnet och albården, där marken är jungfrulig, för någon generation sedan uppstigen ur havet, vindlar låga buskage av havtorn som en olivgrön rök. (ur Dagar vid havet, sidan 5). I Örtabok beskrivs Havtorn: Havtorn är tvåbyggare. Dess honbuskar är i bärtiden en fantastisk, gulflammande syn, utomordentligt expressiva färgkontraster mot en septemberblå himmel eller ett rökgrått vidbräckt hav. Den boken är gjord tillsammans med frun Stina Jonsson.

Färgfotografierna i Blombok och Örtabok ter sig väldigt annorlunda mot de svartvita fotona i exempelvis Dagar vid havet. Efter att ha lärt känna Sune Jonssons arbete mer, och därmed fått förståelse för hans rötter samt upptäckt ett gemensamt intresse i läkeväxter; kan jag uppskatta hans unika känslighet för smådetaljer, och det har fått mig att önska att klipporna och stenarna även fanns dokumenterade i färg.

Sune ska ha inspirerats både av FSA-fotografernas projektarbete och av utställningen the Family of Man. I den senare, fanns ett tema som sammanföll med Förenta Nationernas krav på lika rättigheter oberoende av nation, och det tilltalade Sune. Utställningen skulle utkristallisera en universell medmänsklighet, och få stopp på upprustningen av massförstörelsevapen genom att låta allmänheten se sanningen i vitögat; d.v.s. de många offren som oskyldiga blivit delaktiga i stormakters krig.

Det som tycks varit frånvarande på utställningen, och som tidigare påpekats som saknat, är de etniska relationerna till globala problem. Kanske har Sune tagit in på samma spår, då han väljer att skildra främst svenskar eller västerbottningar eller helst personer och växter från en viss by. Det etniska ursprunget blir djupt, men inte särskilt brett. Även i jämförelse med det amerikanska bevarandet av landsbygden som fotografiskt FSA-projekt syns likheter ifråga om motiv.

Jack

Ger jack Birns Amerikanerna en rättvis bild av kulturrevolutionen i Kina?
(eller: Är Jack Birns arbete i Kina rättvist och representativt för den kulturrevolution som genomfördes där?)

Jack Birns jobbade på uppdrag hos tidningen Life, på plats i Kina, under den tid då kulturrevolutionen genomfördes och detta innebär att han fotografiskt lyckats dokumentera hela händelsen. Jag har utgått från en samlingsbok, Assignment Shanghai, photographs on the eve of revolution, som publicerades 2003 (University of California Press), det vill säga mer än femtio år efter att han, Birns, återvänt till USA.

Bara ett fåtal bilder ur boken blev publicerade i Life, eftersom de flesta av hans artiklar ansågs för brutala för att visa för allmänheten. Jag kan inte analysera deras val av godkännande, eftersom USA spelade roll i Kinas maktspel och Life Magazine var en ledande reportage-kanal, men jag ska som sagt utgå från alla de bilder som fotografen själv valt att publicera i efterhand.

Som jämförelse och som stöd har jag främst valt en bok vid namn Kina – drömmen om människan, med fotografier tagna av Bo Gärtze. Författaren Tore Zetterholm fyller i med historik och beskrivningar av samhället. Dessa två män besökte Kina först på 60-talet, men deras bild av landet bör också vara av värde.

Henry R Luce, som ägde både Life och Time, växte själv upp i Kina. Han spelade därför med i regeringens stöd för den dåvarande kinesiska regeringen. Birns kom att bevittna Kuomintangs illdåd, då hans uppdrag varit, till en början, att skönmåla dessa. Ändå vann han priset från Overseas Press Club of America’s 1948 award.

Tyvärr måste jag nog bifoga lite kejserlig historia, för att försöka återskapa en känsla som jag fått förmedlad om kinesernas levnadssätt och åskådning. Den har betydelse vid iakttagandet av bilder. Zetterholm skriver: ”Elementär historisk insikt kan lära oss att det trånga utrymmet för individualism och privatliv inte är någon kommunistisk uppfinning” (sid. 41). Kina har styrts av Dynastier sedan mer än 4000 år tillbaka. Den sista dynastin var Ching. 1911 blev Kina republik, med vänsterpartiet Kuomintang i spetsen.

Ett decennium senare, när Kinas Kommunistiska Parti bildades med Mao Tse-tung som främste man, blev dessa direkt förföljda. Kuomintang fick stöd från Ryssland, och även Amerika kom att stödja partiet. Efter att båda partierna gemensamt besegrat Japan, som tagit sig in i landet och annekterat mark, genomfördes så den omtalade Kulturrevolutionen.

Jack Birns fotografier, de som förekommer i ”Assignment Shanghai”, är alla dokumentära. Det finns ingen glamour, ingen romantik över dem. Däremot återkommer ständigt smärta och sorg. Bilderna togs mellan December 1947 och Maj 1949. Det finns stadsbilder: vissa av dem mot bakgrund av en Europeisk reklambild.

Exempelvis, på sidan 19, ett foto beskrivet som ”A woman in a fur coat passes a billboard image of Hollywood star Lana Turner” är centerpartiet upptagen av denna blondin, som företräder Gibbs Castile Toilet soap- for sensetive skins. Bildens riktning ger en känsla av att Lana gör anspråk på en del av himlen. Kineserna ser alltför upptagna ut för att vilja anknyta till motivet alls. De är alla upptagna med sin affär, sin rickshaw eller shopping.

En annan bild, på sidan 35, visar det motsatta av staden; den absoluta slummen. Familjer har byggt skjul vid floden. Där lever de, alldeles bredvid en stor väg. Man får en intim känsla med damen på bilden, som i denna röra lyckas framställa sig själv som en arbetande kvinna, med rena kläder och tak över huvudet. De som bor här har flytt, många klarar inte vintern och dör.

Sidan 24; ”Children play in a crowded alley on the edge of the French Concession.” Är en bild typisk för Asien. Möjligen I Gamla Stan I Stockholm eller Medina i Tanger ser man annars liknande gränder. Bilden är tagen i en position så att det mesta dagsljuset täcks över av klädesplagg en försäljare hängt upp för försäljning. En trasig trottoar får iakttagaren att rygga tillbaka för händelsen strax bakom: två små pojkar har hittat en skyddad plats, kanske utanför familjehemmet, för att leka. Vid första anblick står de nästan i vattenpölarna som bildats kring den trasiga trottoaren.

Det Jack Birns försökt att avbilda, är bara vardagen som försiggår trots oroligheterna. Han fångar små ljusglimtar, som skulle gått förlorade så lätt. Tyvärr skildrar han även det onda. Sidorna 101 till 105 visar officiella avrättningar (som i motsvarande förlopp förekommer än idag, intygar Amnesty International).

Den första av fotografierna visar, snett uppifrån vänster sett, två militärbilar, förande fångarna förbi stora, välklädda folkmassor, snällt lämnar de plats åt fordonen. Nästa bild är en närbild av en man i vit skjorta. Han hålls av två poliser i hjälm. Ytterligare en fånge syns på bilden, samt fyra till, hjälmbeklädda män. På bild tre skjuts ett skott i huvudet på mannen i vit skjorta. Avrättaren står cirka en meter bakom offret, som är bunden med händerna bakom ryggen. Skuggor lägger sig i den heta dags-solen.

Bilden är dåligt fokuserad och är mer än vanligt gråbrun, mjölig i tonen. Nästa bild visar en soldat i keps och med gevär, som avrättar en man klädd i något som liknar en pyjamas, eller joggingdräkt. Han ser ut att gråta, har slutna ögon, med ryggen vänd till soldaten. Denne ser nästan mallig ut, det skulle kunna vara första gången han använder sitt gevär. Benen på honom är spinkiga och byxorna nystrykta tycks det.

Som en barriär mellan oss och händelsen, ligger den redan dödade mannen, nerblodad, fortfarande bunden, på marken bredvid. Mannen med pistolen står förtfarande och riktar den mot mannens ansikte, han som ligger död i smutsen. Han syns bara i halvbild eftersom han böjer sig fram.

Jag tror att Jack Birns kort talar sanning om revolutionen. Det förvånar mig att han lyckats komma händelserna så nära, som avrättningarna. Kan hända använde han ett speciellt objektiv. I allmänhet är bilderna mer dokumentära än konstnärliga. Ett fåtal bilder är vackra nog att rama in och hänga upp, i min mening. Då till exempel bilden på damen som sittandes sopar upp säd från perrongen, med en korg bredvid sig. I den bilen gör sig grånyanserna bra.

Ofta, i ett folkmyller, gör Birns rät i att fokusera på ett fåtal människor. Antingen låter han ”bakgrunden” vara helt ur fokus, som i fallet med damen på perrongen, eller får den synas, trots att den visar på fasansfulla brister: till exempel ser vi hur byggnaden på sidan 102 (då männen förs på lastbilsflak till stängslet där de ska avrättas) är i ytterst dåligt skick. Antagligen var det skavanker som dessa med Birns fotografier, som fick föreståndaren på Life och Time av avfärda många av hans första jobb.

Luce ville som sagt ge en så bra bild av Kina som möjligt, eftersom det länge varit hans fosterland. Hade Jack Birns åkt på uppdrag av sig själv hade berättelsen kanske varit annorlunda. Jag skulle gärna vilja få tag på just de där tidningsnumrena för att få se just det material som godkändes i Amerika. De politiska skiftningarna kan man inte beskriva enbart med partitillhörigheter och andra verbala uttryck, och därför är ”fotografiboken” ett utmärkt sätt att skildra utgången av t ex ett lands inbördes stridigheter. Birns gjorde rätt i att publicera även obehagligheterna från Kulturrevolutionen i Kina.

Hey! I need (a lotta) support!!!

Hello guys, things are swinging....
people get sick, it's like being on a ship in storm.Wowowowoooooow!!

New essay to write, ten days ten pages! isn't that a bit much????Seems like we are now being put through apparatus b and we have to prove this+¤#£''*^-;;

Soooo good luck to us all; good luck to the future machina godess Fart!

tam tam-tam

min "gubbe" är hemma idag; feber, förkyld.
annars inget nytt! Take Care

Meeting at Bildmuséet was cool.

We had a meeting to day. Artworks are up now, soundchecking was being done on a ready stage.

Silas skriver...(guest blogger)

Hej!
Idag har jag haft gympa idag. På gympan lekte vi "gäddan kommer"

Och så målade jag ett örngott, som ska vara med på konstutställningen i vår. Mamma hade köpt ett skriv-bords under-lägg åt mej idag. Med världskarta på.

Hejdå alla skruttar!!!

TV4-nyheterna.

Min kära make blev filmad tillsammans med en sångerska för tv4:as nyhetssändning, angående FATTA-festivalen som invigs på Söndag.

Det känns fint att ett av mina egna foton också blev med på närbild. reportaget i sin helhet gjorde ett bra intryck. De har jobbat som F_n på det här, och det syns redan. Många "performers", t ex dans & musik, och en hel sal med vackra målningar (samiskt, exotiskt mm).

Många ska komma. Jag länkar in nyheterna till höger.
e

Windy Towns we blow up in the trees.

Today i bought two pairs of MaMa-pants.£
I feel happy about that. Jim's gonna be on tv playing background to a woman Yoiker. spoke to him earlier. Silas wanted to skip gympa which he usually loves,...maybe they should think about having a ladies and a Gents dressing Room. They are awfully grown-up those little kids. he seemed worried, maybe still he has that cold.****

Next week will be busy.
byebye

Skör-kortet!

Det där med att ha en bil...om plutten ska kunna gå på Waldorf (om han får plats) så vill han inte sitta på bussen två timmar varje dag. ************************

Det verkar som jag börjar bli ganska färdig med teoridelen, nja....men jag har gjort 2/3 i alla fall (ingen garage-lektion). Körningar går rätt bra, måste boka nu en tid med skola,

nervös för att lära filbyten och att köra om och att köra riktigt snabbt! kanske går det till slut väg-en! Silas har fått en underbar säng-med ett skrivbord där han brukar sitta och "jobba". Jim var jätteduktig på att bygga (dold talang).

Börjar komma in i den där boken som heter "Practices of Looking" för Dokumentärfotografin, den var rätt tung att ta upp. Vad mer??

Måste baka bröd (? kan jag det???.Jo, visst ja!) till Emmausbord på Fredag.
Ska ta're lungt till klockan ett.

LÄNK.

Här är en länk till Bubbels blogg, med diverse spel för barn (Bamse, Bolli Bompa o s v):
http://silasblogg.blogspot.com/


GULLEPLUTTEN!!!!!!!!

Silver Star Chocolate baar.

Hello!
Nice day. Sunny.......spr ING is here,
- AlReady?! yum

Had a lovely "Semla"-bun with my friend, talking about old memories from ten years past.
Life is getting back! enjoy your Day.

Mycket har hänt.

Vi ahr byggt en hel säng och ett skriv-bord i helgen. Hela förra veckan var jag sjuk + hemma m. sjukt barn, vilket betyder att jag nog missat en del. "Fatta" tar upp en hel del energi, fastän man bara är en prick i den...kanske just därför!

Fotona gjorda, ett stort tack till foto-hörnan här i stan, för det var de som framkallade.
Morsan skjutsade mig med den stora "tavlan" (montage), som kändes lite kusligt att lämna kvar p.g.a. all symbolism.. Skivan har släppts där jag gjort framsidan: Foxglove heter dom. jag hann klar tentorna i alla fall!!

hejs svejs